Nässelsoppan väcker minnen från barndomen

Igår cyklade jag iväg för att plocka nässlor tillsammans med Daniel och Anton. Jag får väl erkänna att ett litet bidrag till "Operation Dagsverke" låg i potten för att öka motivationen, men jag utlovade även en god soppa som betalning. Daniel har gillat nässelsoppa i flera år, så där var det inget problem, Anton var nog mer lockad av äventyret och utmaningen att plocka nässlor utan att bränna sig (vi hade förståss handskar). När vi kom fram till "vårt" ställe var det inte så mycket nässlor och jag föreslog att vi väntar till nästa helg, men då fick jag högljudda protester, -lite kan vi väl plocka i alla fall! Det gjorde vi och vi fick ca 5 L, vilket ju räckte gott och väl.

Vad är det då med nässelsoppa som är så speciellt? Det smakar skog och härligt och svamp, konstigt nog och doften är underbar. När jag var liten, kanske 7 år och min bror Calle 5 år spenderade vi en försommarvecka på Långstorps pensionat, in närheten av Höör. Man bodde i små hus i fantastiska enebackar med får betandes utanför. Jag minns bäckar, en magisk stor bokskog och en gammal kvarn vid en fors. Alla de här minnena kommer tillbaka med nässelsoppan. Maten på pensionatet var fantastisk (ingen barnmat precis) och alla gamlingar var förundrade över att jag och min bror åt sill bland annat. Den dan vi anlände fick min mamma höra att nässelsoppa hade stått på menyn dagen innan, hon blev helt förfärad. Vi hade missat den! Med envishet och list fick hon köket att lova att de skulle koka ny nässelsoppa speciellt till vår familj, bara vi plockade nässlorna. Utrustade med diskhandskar gick vi ut hela familjen och bidrog till kvällens middag. Det räckte faktiskt till många fler, till allmän förtjusning.

Kvällens nässelsoppa mottogs också med allmän förtjusning, Daniel tog till och med ombackning. Jag hoppas att även Anton får smak för detta om några år.